Sara

Våga tala om tarmen

Igår var det tredje mötet i min våga tala-kurs och det gick inte riktigt lika bra som förra gången, men jag klarade det i alla fall. Den här gången hade jag ingen powerpoint att förlita mig på, utan var tvungen att själv vara helt i fokus. Dessutom valde jag ett seriösare ämne, och när jag inte kan skratta och vara glad (vilket är en försvarsmekanism i många situationer) så blir det mycket svårare för mig. Jag tror att det jag är mest orolig över är att folk ska vara uttråkade och tycka att det jag säger är ointressant, och när jag kan skämta lite är det lättare att hålla andras koncentration. Det som också gör det svårare är att jag VET att jag kan göra det bättre när jag inte är så nervös, om jag bara kan släppa taget och prata mer fritt (utan att tappa bort mig) blir det så mycket bättre. Men det som var positivt var att jag inte hade några svårigheter att faktiskt resa mig ur stolen och gå fram och ställa mig, jag sa allt jag skulle utan att hoppa över nåt, och jag tog mig igenom det. Nästa vecka blir det 10 minuter...

Här är föredraget:

Mitt föredrag relaterar till två artiklar som publicerats de senaste dagarna. Den ena heter ”farlig tystnad om tarmcancer” och publicerades på SVT, den andra är en debattartikel från Dagens Medicin med titeln ”hur många fler liv ska förloras i väntan på screening?”

2013 gick Socialstyrelsen ut med en rekommendation om att införa allmän screening för tarmcancer. Enligt dem så skulle ”Ett nationellt screeningprogram […] minska dödligheten i tjock- och ändtarmscancer med 15 procent eftersom prognosen är mycket god om sjukdomen upptäcks tidigt. Det innebär att sjukvården skulle kunna rädda ungefär 300 liv varje år.”

Tjock- och ändtarmscancer är den tredje vanligaste cancerformen i Sverige, efter bröst- och prostatacancer, och den näst dödligaste. 6 000 personer insjuknar varje år, och 2 700 av dem avlider. Allmän screening för tarmcancer erbjuds i dag bara i region Stockholm-Gotland för personer i åldern 60–69 år, pga 75% av alla som får det är över 65 år gamla, och bara 5% är under 50.

Några bidragande orsaker till tarmcancer är för lite fysisk aktivitet, för mycket rött kött och animaliska fetter, och för lite fibrer. Man bör äta frukt och grönsaker och röra på sig varje dag för att minska risken att få tarmcancer. Symptom som kan uppstå är ändrade avföringsvanor, trötthet, viktminskning och blodbrist.

Screeningen görs genom att analysera avföringsprov för att upptäcka blod i tarmen, och man går då vidare med en koloskopi där man genomsöker tarmen för att se om det finns polyper eller tumörer. Vid tidigt stadium tas polyperna bort med en gång. Strålbehandling sätts ibland in innan för att krympa tumören, och cytostatika ges efteråt för att förhindra återfall.

I princip alla som diagnosticeras i stadium 1 och 80–90% av de i stadium 2 kan räddas genom operation. Det finns också goda möjligheter att bromsa sjukdomsförloppet och förlänga livet även för dem i senare stadier.

Många undrar varför screening inte har införts nationellt ännu, då många andra länder har haft det i flera år, och det kan bero på att det främst är den äldre generationen som drabbas, och på grund av stigmat kring tarmsjukdomar i allmänhet.

Det pågår en nationell studie för att utvärdera och samla in erfarenheter av olika testmetoder. Studien startade 2014 och avslutas 2019, och kommer användas som stöd för att börja med allmän screening.

Men 300 personer om året, är lika många som det är arbetsdagar. Och de flesta kan hålla med om att vi jobbar för mycket. Mellan åren 2013 då rekommendationen kom ut och 2019 då nationell screening tidigast kommer införas kommer 2 100 personer ha mist livet i onödan.

 

Våga tala om en resa
Igår kändes det okej, men det blev kontinuerligt jobbigare under dagen, jag kände verkligen hur ångesten kom krypandes. När jag väl kom till skolan var det jättejobbigt, men en av de andra i Våga tala-kursen satt utanför så vi ventilerade lite. Första timman hade vi uppvärmningsövningar, dvs att vi fick olika samtalsämnen som vi skulle diskutera och presentera, först i grupper om två och sedan själv, först sittandes och sedan ståendes. När det väl blev dags för att presentera det vi hade skrivit hemma (berätta om en resa) kändes det ändå ok. Och det gick bra! Jag tappade inte bort mig, jag glömde inte bort vad jag skulle säga, och jag hoppade inte över saker som kändes "onödiga". Efteråt var jag sjukt skakis, som vanligt, men det gick fort över och jag mådde mycket bättre. Fick som feedback att jag verkade väldigt självsäker haha, fake it til you make it liksom. Nästa vecka ska vi presentera i 3-5 min.
 
Här är det som jag pratade om! (med extra bilder)
 

Julen 2015 ville jag och min pojkvän slippa snön så vi bestämde oss för att åka utomlands. Det billigaste och mest tidseffektiva var att åka till sydostasien, och eftersom jag aldrig tidigare hade varit i den delen av världen, så vi passade på att åka till både Vietnam och Thailand.

 
Första anhalten var Vietnams huvudstad, Ho Chi Minh city. Det var mopeder överallt! De stannade inte vid övergångsställen så det var bara att gå rakt över och hoppas på det bästa. Alla åkte moped, oavsett ålder.
 
Vårt största problem med Vietnam var att de inte hade ”vanligt” kaffe, dvs kaffe gjort på arabicabönor, utan de använder robustabönor. Vissa tycker tydligen att det här kaffet är gott, men vi flydde till Starbucks för dyrt, riktigt kaffe.
 
Från Ho Chi Minh tog vi en nattbuss. Vi var de enda turisterna på bussen, som var anpassad för personer av kortare kroppsbyggnad, så vi fick halvsitta hela natten, men det gjorde inget för då fick vi chansen att se mer av bostäderna utanför turistområdena.
 
När vi kom fram tog vi en båt ut till Phu Quoc. En turistig ö, med fina badstränder…
 
…goda drycker, och riktigt kaffe (på en australiensk restaurang)!
 
En dag hyrde vi en moped och åkte in till stan och käkade på ett ställe med supergod vegetarisk mat, och den bästa sojasåsen jag har ätit.

En annan dag åkte vi ut med en båt till skärgården, där vi snorklade! Det var rätt dålig sikt, men några fiskar såg vi i alla fall.
 
Det var jätteroligt, efter att min panikångest hade lagt sig.
 
Efter Vietnam åkte vi till Thailand, där vi mötte upp min amerikanska kompis i Ao Nang. Vi åkte med en båt ut till öarna där vi badade, snorklade och paddlade kajak.
 
Och vi såg en jättestor ödla!
 
Vi firade nyår på Railay Beach, med några människor vi träffade där.
 
Dagen efter klättrade vi upp, och sen ner, till en lagun.
 
Det var jättecoolt och verkligen värt ansträngningen.
 
Efteråt var vi svettiga men glada!
 
Resan avslutades i Bangkok, men tyvärr fick vi inte se så mycket av staden eftersom vi lyckades bli magsjuka.

Vietnam var jättefint och jag skulle väldigt gärna åka tillbaka för att se mer av norra delen, då vi bara var i södra delen. Typ samma sak gäller Thailand, men det var överlag mycket mer turister och inte lika god mat där. Det som var roligast med hela resan var äventyr vi gjorde på egen hand, och när vi kom ifrån turistområden och fick se mer av det verkliga livet.

 
Spara
Spara
Spara
Spara
Spara
Spara
Spara
Spara
Snölek
Hela lilla familjen Hjort-Eerens har blivit förkylda. Den lilla människan är mest snorig, och var lite febrig igår, men verkar vara okej. Tim och jag har båda lite ont i muskler och leder, och huvud och hals, men känner oss ändå pigga. Vi har inte varit förkylda på över ett halvår, sen förlossningen för att vara mer exakt.
 
Det var tur att vi passade på att leka i snön i lördags då, eftersom det verkar töa nu.
 
 
 
 
 
 
Spara