Sara

Våga tala om Finland
Åh, vad bra det gick.Vi var tyvärr bara hälften kvar av ursprungsgruppen (5 av 10) men det kändes bra ändå, och jag är glad att jag var en av dom som var kvar. Idag var vi i en hörsal istället för ett klassrum, och jag tror faktiskt att det kändes bättre av nån anledning? Kanske för att alla är vända mot en och man kan se alla. Vi började på samma sätt som tidigare, med uppvärmningsövningar. Vi fick stå längst fram och antingen gå till höger eller vänster beroende på om vi höll med om ett påstående, och sedan stödja vårat val. Sen gjorde vi avslappningsövningar, den här gången genom att visualisera en favoritplats (jag hamnade på stranden i Phu Quoc), och andas. Jag gjorde min presentation som fjärde person, och när det var personen innan mig som pratade hörde jag faktiskt inte så mycket av det, eftersom jag började få lite ångest över att det snart var min tur. Men när det väl var dags så var jag ändå mer taggad än ångestfylld. Jag skrev på tavlan i lugn och ro, och sen frågade jag mina frågor. Jag hade med mig hela mitt manus, men uppdelat på 3 små lappar, vilket gjorde att jag hela tiden hade koll på vad jag skulle säga härnäst, och tappade inte heller bort mig i pappret då det var del för del. Så det ska jag komma ihåg tills nästa gång. Jag har tidigare nästan insisterat på att inte ha något manus för jag kan det ju utantill, och sen blivit irriterad för att jag tappat bort mig, men kursledaren påpekade att man naturligt inte behöver manuset när man är tillräckligt van, och att det inte är något fel med att ha det med sig.
 
Jag är så himla glad att jag gjorde det här. Det har varit jättebra att få öva på att prata inför folk, men också att få ändra tankemönstret lite, då jag har en tendens att se det som en prestation men att försöka istället se det som övning, och komma ihåg att jag inte är något proffs, så jag bör inte ha dom kraven/förväntningarna på mig själv som jag skulle på någon som jobbar med det.
 
Här är i alla fall mitt föredrag:
 

Är det någon som har finskt påbrå?

Är det någon som identifierar sig som något av det?

Vilka vet skillnaden mellan sverigefinnar och finlandssvenskar?

[Bättre/sämre] än statistiken som säger att bara 1 av 4 vet skillnaden.

Först, lite definitioner:

Finländare är personer som bor i Finland.

Finnar är personer som pratar finska.

Finlandssvenskar är personer som bor i Finland men pratar svenska.

Sverigefinnar är personer som bor i Sverige men pratar finska.

Sverigefinlandssvenskar är personer som kommer från Finland, pratar svenska och bor i Sverige.

Finlandssvenskar har funnits sedan 1100-talet då Finland var en del av Sverige och människor flyttat mellan de två länderna. Många etniska svenskar bosatte sig främst i östra och södra Finland, och på Åland.  Idag finns det ca 250 000 finlandssvenskar i Finland, vilket utgör ca 5% av befolkningen. Men en majoritet av alla som är registrerade som finskspråkiga kan även svenska, då det fortfarande är ett obligatoriskt skolämne från och med årskurs 7. Det finns svenska skolor som även finnar skickar sina barn till, för att öka chanserna till plats på utbildningar och jobb senare i livet, då svenskan öppnar dörrar.

Under 1900-talet skedde en förfinskning och många finlandssvenskar bytte namn och lärde sig finska. Även på myndigheter och skolor, där svenskan var det officiella språket, byttes det till finska.

Den finlandssvenska kulturen liknar den rikssvenska på många sätt, t ex traditionen att fira Lucia, resa midsommarstång och sjunga snapsvisor.

Det har länge funnits en segregering mellan finnar och finlandssvenskar, i skolor och på arbetsplatser, och svenskan har fått mindre och mindre plats. Idag är det många finlandssvenskar som känner sig och sin kultur hotade, mycket pga regeringspartiet Sannfinländarna som bl a har som aspiration att ta bort den obligatoriska svenskan.

Finlandssvenskar som söker sig till Sverige är inte ovanligt, då de har möjlighet till skola och jobb här, och för att de kan prata svenska överallt utan att bry sig om vem som hör. Dessa personer kallas för sverigefinlandssvenskar. Kända sverigefinlandssvenskar är t ex Mark Levengood och Lill Lindfors. Det finns ca 65 000 finlandssvenskar i Sverige, och här på universitetet finns den Finlandssvenska nationen.

Sverigefinnar däremot, är finnar som flyttat till Sverige. Majoriteten flyttade efter finska kriget 1809 då Sverige förlorade Finland till Ryssland, men de flesta kom efter 1954 då arbets- och passfrihet infördes för de nordiska länderna. 30 – 50% av de som flyttade hit då var finlandssvenskar. Även under andra världskriget kom en del sverigefinnar hit, i form av finska krigsbarn som evakuerades till Sverige. Av ca 70 000 barn var det 7 000 som stannade kvar även efter krigets slut. Idag är det ca 200 000 sverigefinnar i Sverige som kan finska.

Sverigefinnar är ett av fem minoritetsfolk i Sverige. De andra är tornedalingar, samer, judar och romer. I flera av de andra minoriteterna pratar man också former av finska. Man har därför rätt till tvåspråkiga förskolor och äldreboende som Sverigefinne i vissa kommuner, och även att myndigheter såsom domstolar ska kunna ge muntlig information på finska.

Sverigefinnar har en egen officiell dag, den 24 februari, sedan 2011. Sverigefinska föreningar finns också på många platser i landet, där man samlas för att dela sitt språk och sin kultur.

Några kända sverigefinnar är Bianca och Tiffany Kronlöf, Miriam Bryant, Markoolio och Hasse Aro.

Så för att sammanfatta: sverigefinnar bor i Sverige och pratar finska, finlandssvenskar bor i Finland och pratar svenska, sverigefinlandssvenskar bor i Sverige, kommer från Finland, och pratar svenska.

 

 

Den finlandssvenska flaggan

 
Den sverigefinska flaggan
 
Våga tala om tarmen

Igår var det tredje mötet i min våga tala-kurs och det gick inte riktigt lika bra som förra gången, men jag klarade det i alla fall. Den här gången hade jag ingen powerpoint att förlita mig på, utan var tvungen att själv vara helt i fokus. Dessutom valde jag ett seriösare ämne, och när jag inte kan skratta och vara glad (vilket är en försvarsmekanism i många situationer) så blir det mycket svårare för mig. Jag tror att det jag är mest orolig över är att folk ska vara uttråkade och tycka att det jag säger är ointressant, och när jag kan skämta lite är det lättare att hålla andras koncentration. Det som också gör det svårare är att jag VET att jag kan göra det bättre när jag inte är så nervös, om jag bara kan släppa taget och prata mer fritt (utan att tappa bort mig) blir det så mycket bättre. Men det som var positivt var att jag inte hade några svårigheter att faktiskt resa mig ur stolen och gå fram och ställa mig, jag sa allt jag skulle utan att hoppa över nåt, och jag tog mig igenom det. Nästa vecka blir det 10 minuter...

Här är föredraget:

Mitt föredrag relaterar till två artiklar som publicerats de senaste dagarna. Den ena heter ”farlig tystnad om tarmcancer” och publicerades på SVT, den andra är en debattartikel från Dagens Medicin med titeln ”hur många fler liv ska förloras i väntan på screening?”

2013 gick Socialstyrelsen ut med en rekommendation om att införa allmän screening för tarmcancer. Enligt dem så skulle ”Ett nationellt screeningprogram […] minska dödligheten i tjock- och ändtarmscancer med 15 procent eftersom prognosen är mycket god om sjukdomen upptäcks tidigt. Det innebär att sjukvården skulle kunna rädda ungefär 300 liv varje år.”

Tjock- och ändtarmscancer är den tredje vanligaste cancerformen i Sverige, efter bröst- och prostatacancer, och den näst dödligaste. 6 000 personer insjuknar varje år, och 2 700 av dem avlider. Allmän screening för tarmcancer erbjuds i dag bara i region Stockholm-Gotland för personer i åldern 60–69 år, pga 75% av alla som får det är över 65 år gamla, och bara 5% är under 50.

Några bidragande orsaker till tarmcancer är för lite fysisk aktivitet, för mycket rött kött och animaliska fetter, och för lite fibrer. Man bör äta frukt och grönsaker och röra på sig varje dag för att minska risken att få tarmcancer. Symptom som kan uppstå är ändrade avföringsvanor, trötthet, viktminskning och blodbrist.

Screeningen görs genom att analysera avföringsprov för att upptäcka blod i tarmen, och man går då vidare med en koloskopi där man genomsöker tarmen för att se om det finns polyper eller tumörer. Vid tidigt stadium tas polyperna bort med en gång. Strålbehandling sätts ibland in innan för att krympa tumören, och cytostatika ges efteråt för att förhindra återfall.

I princip alla som diagnosticeras i stadium 1 och 80–90% av de i stadium 2 kan räddas genom operation. Det finns också goda möjligheter att bromsa sjukdomsförloppet och förlänga livet även för dem i senare stadier.

Många undrar varför screening inte har införts nationellt ännu, då många andra länder har haft det i flera år, och det kan bero på att det främst är den äldre generationen som drabbas, och på grund av stigmat kring tarmsjukdomar i allmänhet.

Det pågår en nationell studie för att utvärdera och samla in erfarenheter av olika testmetoder. Studien startade 2014 och avslutas 2019, och kommer användas som stöd för att börja med allmän screening.

Men 300 personer om året, är lika många som det är arbetsdagar. Och de flesta kan hålla med om att vi jobbar för mycket. Mellan åren 2013 då rekommendationen kom ut och 2019 då nationell screening tidigast kommer införas kommer 2 100 personer ha mist livet i onödan.

 

Våga tala om en resa
Igår kändes det okej, men det blev kontinuerligt jobbigare under dagen, jag kände verkligen hur ångesten kom krypandes. När jag väl kom till skolan var det jättejobbigt, men en av de andra i Våga tala-kursen satt utanför så vi ventilerade lite. Första timman hade vi uppvärmningsövningar, dvs att vi fick olika samtalsämnen som vi skulle diskutera och presentera, först i grupper om två och sedan själv, först sittandes och sedan ståendes. När det väl blev dags för att presentera det vi hade skrivit hemma (berätta om en resa) kändes det ändå ok. Och det gick bra! Jag tappade inte bort mig, jag glömde inte bort vad jag skulle säga, och jag hoppade inte över saker som kändes "onödiga". Efteråt var jag sjukt skakis, som vanligt, men det gick fort över och jag mådde mycket bättre. Fick som feedback att jag verkade väldigt självsäker haha, fake it til you make it liksom. Nästa vecka ska vi presentera i 3-5 min.
 
Här är det som jag pratade om! (med extra bilder)
 

Julen 2015 ville jag och min pojkvän slippa snön så vi bestämde oss för att åka utomlands. Det billigaste och mest tidseffektiva var att åka till sydostasien, och eftersom jag aldrig tidigare hade varit i den delen av världen, så vi passade på att åka till både Vietnam och Thailand.

 
Första anhalten var Vietnams huvudstad, Ho Chi Minh city. Det var mopeder överallt! De stannade inte vid övergångsställen så det var bara att gå rakt över och hoppas på det bästa. Alla åkte moped, oavsett ålder.
 
Vårt största problem med Vietnam var att de inte hade ”vanligt” kaffe, dvs kaffe gjort på arabicabönor, utan de använder robustabönor. Vissa tycker tydligen att det här kaffet är gott, men vi flydde till Starbucks för dyrt, riktigt kaffe.
 
Från Ho Chi Minh tog vi en nattbuss. Vi var de enda turisterna på bussen, som var anpassad för personer av kortare kroppsbyggnad, så vi fick halvsitta hela natten, men det gjorde inget för då fick vi chansen att se mer av bostäderna utanför turistområdena.
 
När vi kom fram tog vi en båt ut till Phu Quoc. En turistig ö, med fina badstränder…
 
…goda drycker, och riktigt kaffe (på en australiensk restaurang)!
 
En dag hyrde vi en moped och åkte in till stan och käkade på ett ställe med supergod vegetarisk mat, och den bästa sojasåsen jag har ätit.

En annan dag åkte vi ut med en båt till skärgården, där vi snorklade! Det var rätt dålig sikt, men några fiskar såg vi i alla fall.
 
Det var jätteroligt, efter att min panikångest hade lagt sig.
 
Efter Vietnam åkte vi till Thailand, där vi mötte upp min amerikanska kompis i Ao Nang. Vi åkte med en båt ut till öarna där vi badade, snorklade och paddlade kajak.
 
Och vi såg en jättestor ödla!
 
Vi firade nyår på Railay Beach, med några människor vi träffade där.
 
Dagen efter klättrade vi upp, och sen ner, till en lagun.
 
Det var jättecoolt och verkligen värt ansträngningen.
 
Efteråt var vi svettiga men glada!
 
Resan avslutades i Bangkok, men tyvärr fick vi inte se så mycket av staden eftersom vi lyckades bli magsjuka.

Vietnam var jättefint och jag skulle väldigt gärna åka tillbaka för att se mer av norra delen, då vi bara var i södra delen. Typ samma sak gäller Thailand, men det var överlag mycket mer turister och inte lika god mat där. Det som var roligast med hela resan var äventyr vi gjorde på egen hand, och när vi kom ifrån turistområden och fick se mer av det verkliga livet.

 
Spara
Spara
Spara
Spara
Spara
Spara
Spara
Spara