Sara

Nyårslöfte
Sedan jag var nybliven tonåring har jag periodvis kämpat oerhört mycket med ångest. Prestationsångest, mobbningsångest, acneångest, överviktsångest, hårångest, pluggångest, misstagsångest, regnångest. 2011 kan ha varit mitt lugnaste år i och med att jag vaknade på morgonen med ett leende och energi, mycket på grund av sol och träning och rätt kost. Det är mat, sömn, träning, och sol som är de viktigaste faktorerna i mitt välmående. 2015 var till en början en stor uppgradering från 2014, i och med att jag flyttade ihop med Tim, men när sommaren kom och jag var fast på ett "jobb" utan struktur och utan möjlighet att hitta på egna experiment, där jag nästan hela tiden hade tråkigt, kom den där ångesten krypandes igen och jag kunde inte avsluta de sista veckorna. Jag träffade min handledare och sa som det var; jag har en massa ångest som jag inte kan hantera, och om jag ska klara av den kommande terminen måste jag ta ledigt. Har i efterhand fått reda på att ingen annan jobbade alla de tio veckorna man skulle (jag jobbade 8, de flesta jobbade färre), men jag skulle ändå vara tvungen att jobba klart de två veckorna under terminen. Tyvärr har jag inte haft ork att göra det, i och med att terminen sen inte blev särskilt mycket bättre.
Första veckorna på terminen gick smidigt, men sen bestämde jag mig för att försöka läsa upp en kurs som jag missade första terminen, då jag läste på Karolinska. Det var då jag kände att jag tagit på mig alldeles för mycket, och inte pluggade tillräckligt mycket tillräckligt tidigt. Jag klarade min ordinarie kurs men fick underkänt på statistikkursen som jag skulle läsa upp. När sen nästa kurs började hade jag sedan tidigare bestämt mig för att läsa en mattekurs parallellt (Envariabelanalys 1) och jag kämpade på en tid men kände hur jag verkligen inte orkade eller hann, så jag fick underkänt på även den tentan. Vid det här laget var jag oerhört utmattad, kände mig urusel, och hade ångest hela tiden.
 
Min ångest har yttrat sig på ungefär samma sätt genom alla år; jag har ingen aptit men är hungrig hela tiden, jag är supertörstig, jag är trötttrötttrötttrötttttt och har ingen ork att träna fastän det är något som får mig att må bättre. För ett par år sen, 2012, hade jag en praktiktjänst på en ekonomiavdelning (oavlönat med ersättning från arbetsförmedlingen som inte ens täckte minimi utan behövde kompletteras med soc-bidrag) och när jag var på ett yoga-pass var jag tvungen att avbryta då jag höll på att svimma. Jag gick till vårdcentralen två gånger, och sedan till en akutmottagning för att jag trodde att jag var sjuk på något sätt (fel på hjärtat, diabetes, hypertyriod etc.) men efter blodprov och en EKG-undersökning tittade läkaren medlidandes på mig och sa att "du är nog bara stressad". Jag blev förbannad och åkte hem, och fick en ordentlig panikattack. Då var jag på botten. När jag i höstas började känna det där vara på väg igen insåg jag att jag var tvungen att komma iväg.
 
När vi kom till Vietnam i december var jag så avslappnad. I två veckor var det lugnt, roligt och impulsivt. (Tredje veckan var vi sjuka och hade hemlängtan hehe.) Men när jag kom hem var det deadlines som skulle mötas, redovisningar som skulle hållas, och misslyckanden att korrigera. Det var då jag insåg att jag inte kan låta mig själv må så där igen. Det är slöseri med tid och energi. Jag funderade ett tag och insåg att det här var mitt nyårslöfte; att lära mig hantera min ångest. Med trick och rutiner ska jag lära mig att tänka rätt om allt jag måste göra, hur jag minskar risken för en dip, och hur jag bäst lugnar mig själv när det faktiskt är ohållbart. Samtidigt hade jag tänkt prata med en specialist på vårdcentralen för att få info och hjälp att se saker som jag själv kanske varit blind för.
 
En diskret parfym i en liten roll-on flaska att lukta på och en sten jag plockat från en strand att hålla i är de verktyg jag än så länge har samlat på mig, vi får se hur det utvecklas! :)
 
Bekymmersfritt i Phu Quoc, december 2015!