Sara

Våga tala om en resa
Igår kändes det okej, men det blev kontinuerligt jobbigare under dagen, jag kände verkligen hur ångesten kom krypandes. När jag väl kom till skolan var det jättejobbigt, men en av de andra i Våga tala-kursen satt utanför så vi ventilerade lite. Första timman hade vi uppvärmningsövningar, dvs att vi fick olika samtalsämnen som vi skulle diskutera och presentera, först i grupper om två och sedan själv, först sittandes och sedan ståendes. När det väl blev dags för att presentera det vi hade skrivit hemma (berätta om en resa) kändes det ändå ok. Och det gick bra! Jag tappade inte bort mig, jag glömde inte bort vad jag skulle säga, och jag hoppade inte över saker som kändes "onödiga". Efteråt var jag sjukt skakis, som vanligt, men det gick fort över och jag mådde mycket bättre. Fick som feedback att jag verkade väldigt självsäker haha, fake it til you make it liksom. Nästa vecka ska vi presentera i 3-5 min.
 
Här är det som jag pratade om! (med extra bilder)
 

Julen 2015 ville jag och min pojkvän slippa snön så vi bestämde oss för att åka utomlands. Det billigaste och mest tidseffektiva var att åka till sydostasien, och eftersom jag aldrig tidigare hade varit i den delen av världen, så vi passade på att åka till både Vietnam och Thailand.

 
Första anhalten var Vietnams huvudstad, Ho Chi Minh city. Det var mopeder överallt! De stannade inte vid övergångsställen så det var bara att gå rakt över och hoppas på det bästa. Alla åkte moped, oavsett ålder.
 
Vårt största problem med Vietnam var att de inte hade ”vanligt” kaffe, dvs kaffe gjort på arabicabönor, utan de använder robustabönor. Vissa tycker tydligen att det här kaffet är gott, men vi flydde till Starbucks för dyrt, riktigt kaffe.
 
Från Ho Chi Minh tog vi en nattbuss. Vi var de enda turisterna på bussen, som var anpassad för personer av kortare kroppsbyggnad, så vi fick halvsitta hela natten, men det gjorde inget för då fick vi chansen att se mer av bostäderna utanför turistområdena.
 
När vi kom fram tog vi en båt ut till Phu Quoc. En turistig ö, med fina badstränder…
 
…goda drycker, och riktigt kaffe (på en australiensk restaurang)!
 
En dag hyrde vi en moped och åkte in till stan och käkade på ett ställe med supergod vegetarisk mat, och den bästa sojasåsen jag har ätit.

En annan dag åkte vi ut med en båt till skärgården, där vi snorklade! Det var rätt dålig sikt, men några fiskar såg vi i alla fall.
 
Det var jätteroligt, efter att min panikångest hade lagt sig.
 
Efter Vietnam åkte vi till Thailand, där vi mötte upp min amerikanska kompis i Ao Nang. Vi åkte med en båt ut till öarna där vi badade, snorklade och paddlade kajak.
 
Och vi såg en jättestor ödla!
 
Vi firade nyår på Railay Beach, med några människor vi träffade där.
 
Dagen efter klättrade vi upp, och sen ner, till en lagun.
 
Det var jättecoolt och verkligen värt ansträngningen.
 
Efteråt var vi svettiga men glada!
 
Resan avslutades i Bangkok, men tyvärr fick vi inte se så mycket av staden eftersom vi lyckades bli magsjuka.

Vietnam var jättefint och jag skulle väldigt gärna åka tillbaka för att se mer av norra delen, då vi bara var i södra delen. Typ samma sak gäller Thailand, men det var överlag mycket mer turister och inte lika god mat där. Det som var roligast med hela resan var äventyr vi gjorde på egen hand, och när vi kom ifrån turistområden och fick se mer av det verkliga livet.

 
Spara
Spara
Spara
Spara
Spara
Spara
Spara
Spara
Nyårslöfte
Sedan jag var nybliven tonåring har jag periodvis kämpat oerhört mycket med ångest. Prestationsångest, mobbningsångest, acneångest, överviktsångest, hårångest, pluggångest, misstagsångest, regnångest. 2011 kan ha varit mitt lugnaste år i och med att jag vaknade på morgonen med ett leende och energi, mycket på grund av sol och träning och rätt kost. Det är mat, sömn, träning, och sol som är de viktigaste faktorerna i mitt välmående. 2015 var till en början en stor uppgradering från 2014, i och med att jag flyttade ihop med Tim, men när sommaren kom och jag var fast på ett "jobb" utan struktur och utan möjlighet att hitta på egna experiment, där jag nästan hela tiden hade tråkigt, kom den där ångesten krypandes igen och jag kunde inte avsluta de sista veckorna. Jag träffade min handledare och sa som det var; jag har en massa ångest som jag inte kan hantera, och om jag ska klara av den kommande terminen måste jag ta ledigt. Har i efterhand fått reda på att ingen annan jobbade alla de tio veckorna man skulle (jag jobbade 8, de flesta jobbade färre), men jag skulle ändå vara tvungen att jobba klart de två veckorna under terminen. Tyvärr har jag inte haft ork att göra det, i och med att terminen sen inte blev särskilt mycket bättre.
Första veckorna på terminen gick smidigt, men sen bestämde jag mig för att försöka läsa upp en kurs som jag missade första terminen, då jag läste på Karolinska. Det var då jag kände att jag tagit på mig alldeles för mycket, och inte pluggade tillräckligt mycket tillräckligt tidigt. Jag klarade min ordinarie kurs men fick underkänt på statistikkursen som jag skulle läsa upp. När sen nästa kurs började hade jag sedan tidigare bestämt mig för att läsa en mattekurs parallellt (Envariabelanalys 1) och jag kämpade på en tid men kände hur jag verkligen inte orkade eller hann, så jag fick underkänt på även den tentan. Vid det här laget var jag oerhört utmattad, kände mig urusel, och hade ångest hela tiden.
 
Min ångest har yttrat sig på ungefär samma sätt genom alla år; jag har ingen aptit men är hungrig hela tiden, jag är supertörstig, jag är trötttrötttrötttrötttttt och har ingen ork att träna fastän det är något som får mig att må bättre. För ett par år sen, 2012, hade jag en praktiktjänst på en ekonomiavdelning (oavlönat med ersättning från arbetsförmedlingen som inte ens täckte minimi utan behövde kompletteras med soc-bidrag) och när jag var på ett yoga-pass var jag tvungen att avbryta då jag höll på att svimma. Jag gick till vårdcentralen två gånger, och sedan till en akutmottagning för att jag trodde att jag var sjuk på något sätt (fel på hjärtat, diabetes, hypertyriod etc.) men efter blodprov och en EKG-undersökning tittade läkaren medlidandes på mig och sa att "du är nog bara stressad". Jag blev förbannad och åkte hem, och fick en ordentlig panikattack. Då var jag på botten. När jag i höstas började känna det där vara på väg igen insåg jag att jag var tvungen att komma iväg.
 
När vi kom till Vietnam i december var jag så avslappnad. I två veckor var det lugnt, roligt och impulsivt. (Tredje veckan var vi sjuka och hade hemlängtan hehe.) Men när jag kom hem var det deadlines som skulle mötas, redovisningar som skulle hållas, och misslyckanden att korrigera. Det var då jag insåg att jag inte kan låta mig själv må så där igen. Det är slöseri med tid och energi. Jag funderade ett tag och insåg att det här var mitt nyårslöfte; att lära mig hantera min ångest. Med trick och rutiner ska jag lära mig att tänka rätt om allt jag måste göra, hur jag minskar risken för en dip, och hur jag bäst lugnar mig själv när det faktiskt är ohållbart. Samtidigt hade jag tänkt prata med en specialist på vårdcentralen för att få info och hjälp att se saker som jag själv kanske varit blind för.
 
En diskret parfym i en liten roll-on flaska att lukta på och en sten jag plockat från en strand att hålla i är de verktyg jag än så länge har samlat på mig, vi får se hur det utvecklas! :)
 
Bekymmersfritt i Phu Quoc, december 2015!