Sara

Helt normal
För ett par veckor sedan bestämde jag mig för att till slut ta bort det fjuttiga, avskrapade nagellacket som var kvar på mina tånaglar. Efteråt tänkte jag "usch, måste måla nytt, det ser ju ut som mansfötter". Sen stannade jag upp och tänkte "vafan är det för tanke? det är ju bara fötter?". Det har blivit så vanemässigt att måla tånaglarna, efter att ha gjort det sen jag var i närheten av 12 år gammal, att jag inte ens tycker att mina fötter är normala utan att måla på dem. Så sen tänkte jag "det tänker jag tamejtusan inte göra", så det gjorde jag inte. Ett par veckor senare tittar jag på mina fötter, och ser inget annat än mina fötter. Helt normala.
 
Om jag har smink på mig varje dag under en längre tid, dvs ungefär en vecka, så vänjer jag mig vid att det är så jag ser ut. Ser jag mig sedan i spegeln utan smink tycker jag att jag ser blek, tråkig, kontrastlös, och ful ut. Typ som när man tar en snygg bild och för att lägga upp på instagram; man provar ett par olika filter, och om man sen går tillbaka till orginalbilden är den plötsligt inte alls lika fin. Den är tråkig och kontrastlös. Så vill jag inte känna om mig själv, jag vill inte behöva ett filter för att känna mig tillräcklig. Så jag lät bli att sminka mig. En vecka senare ser jag mig själv i spegeln och ser bara mig. Helt normal.
 
När Nour visade upp håriga armhålor och folk tyckte både det ena och det andra om det tänkte jag för mig själv att alla får göra som de vill, "jag rakar mig för att jag vill, inte för att nån annan tycker att jag måste". Sen stannade jag till och insåg hur mycket jag lät som en rökare som insisterar att "jag kan sluta, men jag vill inte". Och efter lite funderande tänkte jag att det kan väl inte skada, att bara låta bli? Så det gjorde jag. Jag är inte en särskilt hårig person, så det blir lite som moppefjun i armhålorna, men nog syns det allt. Vilket jag blir väldigt medveten om varje gång jag gör chins på gymmet, eller fixar till tofsen i skolan. Obekvämligheten som infinner sig då visar på att det kanske inte alltid varit mitt eget val att raka mig under armarna. Men håret växer ut där, så det är, trots allt, helt normalt.
 
Jag blir lätt uttråkad, och jag tycker om förändring, så på lördag kanske jag får för mig att måla alla naglar, raka bort allt hår, och använda en hejdundrande massa smink. Det är också helt normalt.
Werk
Jag är faktiskt oftast på bra humör. Men det är ett par saker som krävs:
  • socialt samspel
  • fysisk aktivitet
  • mat
  • sömn
Uppfylls de kriterierna så kan jag hantera det mesta. MEN. Är man sjuk och hemma från skolan är det två saker som faller bort, iallafall om man bor själv. Vilket leder till att jag varit purken mest hela dagen. Började hyperventilera runt klockan 15, då var det dags för en promenix haha. 
 
Har uppdaterat mitt CV idag, samt gått igenom platsbankens annonser för sommarjobb, hade tänkt tackla ansökningarna imorn, eller idag om jag orkar. Imorn måste jag dessutom plugga, ska försöka pallra mig till biblioteket så jag kan vara lite effektiv.
 
 
 
Ny CV-bild meeeeeow.
 
Cash is King
Jag älskar CSN. Det är ju faktiskt helt otroligt att en gång i månaden så FÅR jag pengar, helt gratis. Inte är det för att betala för mina kurser, det är ju redan omhändertaget, istället är det pengar som ska spenderas på mig. Tyvärr är det ju bara ca 2800 kr (700 / vecka) och jag är tvungen att ta ut lån då jag inte har en krona sparat eftersom jag aldrig egentligen tjänat några pengar. Totalt blir det 9024 kr i månaden.
Efter att betalat hyran: -3500
Sigge-kostnader: -200
mobilräkning: -436
gym: -344
matkostnader: -2000
busskort: -430
och andra utgifter såsom högskoleprovet, kurslitteratur, lunch om man inte kunna ta med, så känner man sig inte särskilt bemedlad. 9000 kronor är inte en fjuttsumma, men det är inte heller mycket att röra sig med, speciellt som det alltid dyker upp nåt nytt (försäkring, vinterstövlar, resa hem etc).
 
Egentligen vill jag inte gnälla, och egentligen gör jag inte det, det vara bara att summan på banken samma dag som pengarna kom in kändes väldigt nedslående.
 
Häromveckan var jag i England och hälsade på Eric. På fredagen tog vi en trip in till London där han hade blivit ombedd att köpa en souvenir inne på Harrod's, ett köpcentrum som hade någon slags anknytning till prinsessan Diana. Det var Cartier, Marc Jacobs, Tiffany's, Balmain, Michael Kors, Valentino, Alexander Wang, Alexander McQueen, etc etc etc. Människor överallt, med fem, sex, sju påsar i händerna, i dyra skjortor, skor, solglasögon och hattar. Män som var där för att handla sista-minuten-presenter till sina fruar på alla hjärtansdag.
 
Ibland får jag en överväldigande känsla, en avsmak för något, som jag inte är medveten om orsaken till förrän senare. Precis det hände när jag gick in där. Ju längre tid jag var där och såg dessa absurda priser på helt vanliga vardagliga saker som té, choklad och smink, desto mer upprörd blev jag. Efter ett tag var jag tvungen att säga till Eric att ta mig därifrån innan min ilska tog överhanden. Jag vet fortfarande inte riktigt varför, men det finns få saker som upprör mig mer än den bissara akten av att betala 1000% av en varas produktionsvärde för något så meningslöst som en logotyp. Jag kan absolut sympatisera med de som väljer att betala för kvalitet, men att betala för exklusivitet får mig att rynka på ögonbrynen varje gång. Det finns så många, bättre sätt att vara unik.
 
Det här inlägget blev helt plötsligt något helt annat än vad som var menat, men ibland går det inte att kontrollera.
 
Jag är sjuk. Var tvungen att stanna hemma idag fastän jag hellre gått till skolan, men att jag blev alldeles matt av att gå ner för trappen till tvättstugan visar ju på att jag inte riktigt är i fas för att räkna matte. Imorn mår jag förhoppningsvis bättre så att jag kan försöka ta tag i skolan och annat smått å gott. Är ledig onsdag och torsdag så jag missar åtminstone inga fler lektioner. Bla bla bla bla, märks att jag inte har haft nån att prata med på hela dagen haha.