Sara

Cash is King
Jag älskar CSN. Det är ju faktiskt helt otroligt att en gång i månaden så FÅR jag pengar, helt gratis. Inte är det för att betala för mina kurser, det är ju redan omhändertaget, istället är det pengar som ska spenderas på mig. Tyvärr är det ju bara ca 2800 kr (700 / vecka) och jag är tvungen att ta ut lån då jag inte har en krona sparat eftersom jag aldrig egentligen tjänat några pengar. Totalt blir det 9024 kr i månaden.
Efter att betalat hyran: -3500
Sigge-kostnader: -200
mobilräkning: -436
gym: -344
matkostnader: -2000
busskort: -430
och andra utgifter såsom högskoleprovet, kurslitteratur, lunch om man inte kunna ta med, så känner man sig inte särskilt bemedlad. 9000 kronor är inte en fjuttsumma, men det är inte heller mycket att röra sig med, speciellt som det alltid dyker upp nåt nytt (försäkring, vinterstövlar, resa hem etc).
 
Egentligen vill jag inte gnälla, och egentligen gör jag inte det, det vara bara att summan på banken samma dag som pengarna kom in kändes väldigt nedslående.
 
Häromveckan var jag i England och hälsade på Eric. På fredagen tog vi en trip in till London där han hade blivit ombedd att köpa en souvenir inne på Harrod's, ett köpcentrum som hade någon slags anknytning till prinsessan Diana. Det var Cartier, Marc Jacobs, Tiffany's, Balmain, Michael Kors, Valentino, Alexander Wang, Alexander McQueen, etc etc etc. Människor överallt, med fem, sex, sju påsar i händerna, i dyra skjortor, skor, solglasögon och hattar. Män som var där för att handla sista-minuten-presenter till sina fruar på alla hjärtansdag.
 
Ibland får jag en överväldigande känsla, en avsmak för något, som jag inte är medveten om orsaken till förrän senare. Precis det hände när jag gick in där. Ju längre tid jag var där och såg dessa absurda priser på helt vanliga vardagliga saker som té, choklad och smink, desto mer upprörd blev jag. Efter ett tag var jag tvungen att säga till Eric att ta mig därifrån innan min ilska tog överhanden. Jag vet fortfarande inte riktigt varför, men det finns få saker som upprör mig mer än den bissara akten av att betala 1000% av en varas produktionsvärde för något så meningslöst som en logotyp. Jag kan absolut sympatisera med de som väljer att betala för kvalitet, men att betala för exklusivitet får mig att rynka på ögonbrynen varje gång. Det finns så många, bättre sätt att vara unik.
 
Det här inlägget blev helt plötsligt något helt annat än vad som var menat, men ibland går det inte att kontrollera.
 
Jag är sjuk. Var tvungen att stanna hemma idag fastän jag hellre gått till skolan, men att jag blev alldeles matt av att gå ner för trappen till tvättstugan visar ju på att jag inte riktigt är i fas för att räkna matte. Imorn mår jag förhoppningsvis bättre så att jag kan försöka ta tag i skolan och annat smått å gott. Är ledig onsdag och torsdag så jag missar åtminstone inga fler lektioner. Bla bla bla bla, märks att jag inte har haft nån att prata med på hela dagen haha.